... att man inte är sig själv när man har svårt att se fram emot saker som man normalt skulle räkna ned dagarna till flera månader i förväg. Just nu känner jag mest ångest inför nästa vecka när jag ska åka ner till Göteborg på torsdag, för att sedan åka vidare på lördag och stanna i Båstad för lunch med pappa och brorsan hemma hos farfar (som jag inte träffat på sju år) på vägen till Köpenhamn. På söndag är det NKOTBSB på Malmö Arena som gäller, och det är det som jag normalt sett skulle sett fram emot. Ska bli skoj att träffa Christoffer och gosa med Trakktor igen dock! Christoffer är verkligen supersnäll, och han är nog den bästa värden man kan ha i en stad man känner sig allmänt lost i (plus att han pratar danska så han kan även agera tolk).
Det andra är resan som jag ska göra snart är till London för att se Westlife med mamma. Det kan i och för sig hända att den resan kommer bli jobbig på ett annat sätt också, eftersom Westlife har meddelat att de kommer lägga av efter den här turnén. Jag må inte lyssna på pojkband så ofta längre, men Westlife kommer alltid att betyda oerhört mycket för mig. Så många underbara minnen, och jag skulle defintivt inte vara den person jag är idag om det inte vore för dem. Eller rättare sagt, det de fick mig att göra när jag var yngre. Att tycka om något (några personer, musik) så pass mycket att man utmanar sina fobier för att ta sig dit man vill, att få uppleva saker men aldrig annars ens skulle kunnat drömma om.
Dagen har varit väldigt trevlig. Therese, Per och Pers gamla polare från Kiruna som heter Jimmy kom hit och käkade lunch. Per lagade hamburgare och de var supergoda förstås, som det allra mesta som han lagar är. Vid 17-tiden drog vi hem till honom och satt där och snackade skit, lyssnade på musik och bara hade det allmänt trevligt fram till kvällskvisten när det var dags att bege sig hemåt. De åkte hem till Therese för att fortsätta festa, men jag kände att jag behöver sova i min egen säng och jag ska dessutom upp "tidigt" (well, runt 9-tiden) för att gå på loppis med mamma nere i centrum.
Det andra är resan som jag ska göra snart är till London för att se Westlife med mamma. Det kan i och för sig hända att den resan kommer bli jobbig på ett annat sätt också, eftersom Westlife har meddelat att de kommer lägga av efter den här turnén. Jag må inte lyssna på pojkband så ofta längre, men Westlife kommer alltid att betyda oerhört mycket för mig. Så många underbara minnen, och jag skulle defintivt inte vara den person jag är idag om det inte vore för dem. Eller rättare sagt, det de fick mig att göra när jag var yngre. Att tycka om något (några personer, musik) så pass mycket att man utmanar sina fobier för att ta sig dit man vill, att få uppleva saker men aldrig annars ens skulle kunnat drömma om.
Dagen har varit väldigt trevlig. Therese, Per och Pers gamla polare från Kiruna som heter Jimmy kom hit och käkade lunch. Per lagade hamburgare och de var supergoda förstås, som det allra mesta som han lagar är. Vid 17-tiden drog vi hem till honom och satt där och snackade skit, lyssnade på musik och bara hade det allmänt trevligt fram till kvällskvisten när det var dags att bege sig hemåt. De åkte hem till Therese för att fortsätta festa, men jag kände att jag behöver sova i min egen säng och jag ska dessutom upp "tidigt" (well, runt 9-tiden) för att gå på loppis med mamma nere i centrum.
RSS Feed