Kognitiv beteendeterapi heter det egentligen, men kallas oftast för KBT. Kort förklarat innebär det att man utsätter sig för saker man är rädd för eller tycker är jobbiga, och lär hjärnan att tänka om och inse att det egentligen inte är så farligt som man föreställt sig. Idag var jag hos psykologen på smärtkliniken där vi jobbar med min sprutfobi.
Det finns mycket jag tycker är väldigt läskigt, men sprutor går ju att undvika på ett helt annat sätt än de flesta andra sakerna så jag har byggt upp en enorm ångest inför just såna situationer.
Jag har borrat i tänder utan bedövning för att jag var så rädd för att ta bedövningen. Kan säga rakt ut att det är en jävligt dum idé. Men, för mig just då så var det det enda alternativet. Och jag har aldrig tagit blodprov (förutom när jag var liten bebis antagligen).
Förra gången jag var hos psykologen, som heter Viv, så pratade vi om hur vi skulle lägga upp behandlingen liter mer ingående än vi gjort tidigare. Och så frågade hon om hon kunde gå och hämta akupunkturnålar så jag kunde kolla på dem lite. Jag tycker nämligen inte om dem heller. Så vi satt och undersökte och pillade lite på dem och sen frågade hon om jag ville få en satt i mig. Nej! säger jag med paniken i halsgropen. Vi pratade lite om vad som skulle kunna hända (inget farligt) och så vidare och så vidare... Men nej. Inte den gången.
Så idag var det dags igen. Hon hade bokat så att min favoritsjukgymnast Eric (bäst i hela världen!) hade tid över att komma in och sitta med oss. Vi började med att han satte en nål i Vivs arm. Jag tycker inte att det är jättejobbigt att se andra bli stuckna, men jag visste att efter att efter henne så var det min tur... Uschuschuschusch!
Eric frågade var jag ville ha den och om jag ville se den eller inte, och jag sa att jag vill ha den där det känns minst och där jag inte kan se den. Och att jag vill ligga ner. Så jag la mig på magen på britsen och drog upp linnet lite, och så tryckte han lite på min rygg med fingret och sen satte han nålen. JAG KLARADE DET!! Det stack till, den sved lite. Men jag fixade det! Utan att få en panikattack dessutom. Den var nära, men den kom inte... Häftigt.
Viv frågade under tiden om hur min ångestnivå låg och från att ha varit skyhög precis innan, så sjönk den ganska snabbt undan.
Så dagens lärdom: En lite akupunkturnål, i ryggen på just det stället där han satte den, känns inte jättemycket och jag klarar av det. GO ME!
Nästa gång ska vi prova med två små nålar. Det borde väl inte vara några större problem, eller? Vi får se...
Ajusste! Jag tränade ju med Eric också. Han körde rätt hårt med mig och det var kul. Och imorgon ska jag hämta ut mina nya glasögon! :D
Det finns mycket jag tycker är väldigt läskigt, men sprutor går ju att undvika på ett helt annat sätt än de flesta andra sakerna så jag har byggt upp en enorm ångest inför just såna situationer.
Jag har borrat i tänder utan bedövning för att jag var så rädd för att ta bedövningen. Kan säga rakt ut att det är en jävligt dum idé. Men, för mig just då så var det det enda alternativet. Och jag har aldrig tagit blodprov (förutom när jag var liten bebis antagligen).
Förra gången jag var hos psykologen, som heter Viv, så pratade vi om hur vi skulle lägga upp behandlingen liter mer ingående än vi gjort tidigare. Och så frågade hon om hon kunde gå och hämta akupunkturnålar så jag kunde kolla på dem lite. Jag tycker nämligen inte om dem heller. Så vi satt och undersökte och pillade lite på dem och sen frågade hon om jag ville få en satt i mig. Nej! säger jag med paniken i halsgropen. Vi pratade lite om vad som skulle kunna hända (inget farligt) och så vidare och så vidare... Men nej. Inte den gången.
Så idag var det dags igen. Hon hade bokat så att min favoritsjukgymnast Eric (bäst i hela världen!) hade tid över att komma in och sitta med oss. Vi började med att han satte en nål i Vivs arm. Jag tycker inte att det är jättejobbigt att se andra bli stuckna, men jag visste att efter att efter henne så var det min tur... Uschuschuschusch!
Eric frågade var jag ville ha den och om jag ville se den eller inte, och jag sa att jag vill ha den där det känns minst och där jag inte kan se den. Och att jag vill ligga ner. Så jag la mig på magen på britsen och drog upp linnet lite, och så tryckte han lite på min rygg med fingret och sen satte han nålen. JAG KLARADE DET!! Det stack till, den sved lite. Men jag fixade det! Utan att få en panikattack dessutom. Den var nära, men den kom inte... Häftigt.
Viv frågade under tiden om hur min ångestnivå låg och från att ha varit skyhög precis innan, så sjönk den ganska snabbt undan.
Så dagens lärdom: En lite akupunkturnål, i ryggen på just det stället där han satte den, känns inte jättemycket och jag klarar av det. GO ME!
Nästa gång ska vi prova med två små nålar. Det borde väl inte vara några större problem, eller? Vi får se...
Ajusste! Jag tränade ju med Eric också. Han körde rätt hårt med mig och det var kul. Och imorgon ska jag hämta ut mina nya glasögon! :D