Sen Sookie flyttade in så har jag mått bättre än på länge. Jag känner ett helt annat lugn än tidigare.
Att jag älskar djur är inget nytt, när jag gick på låg- och mellanstadiet så hängde jag på en typ 4h-gård här i Huddinge som heter Rådsparken varje dag efter skolan och det var alltid lika svårt att slita sig därifrån för att gå hem och äta middag. Mamma fick ringa dem otaliga gånger och fråga var jag var någonstans eftersom jag inte dykt upp hemma på den avtalade tiden.. Vanligtvis hittades jag i stallet där jag hjälpte till att göra rent hos djuren och ge dem mat. När jag var liten (minns dock inte hur gammal jag var) så hade jag en guldhamster, men även om de är söta så är de rätt tråkiga djur, och dessutom ofta inte särskilt snälla. Min var en grinig jävel, och gillade att bitas. Han fick cancer och vi avlivade honom hos veterinären när han var typ 1,5 år gammal.
Men även om jag umgåtts mycket med djur, och kan nog lite mer om djur än gemene man, så är jag fortfarande ny som kattägare. Jag är inte perfekt, men jag gör mitt bästa för att Sookie ska ha det så bra som det bara går. Har blivit anklagad för att inte kunna ta hand om henne, att jag inte borde ha katt. Av någon som jag ändå räknade som min kompis. Och fan, det gör ont. Jag blev väldigt ledsen.
Och det var väl bara början på det mående som jag känner just nu... Ångesten har kommit krypandes och blivit mer och mer under några dagar och igår hände det lite grejer som gjorde att bägaren rann över. Som tur var så hade jag lite medicin hemma så jag tog dem och fick hjälp att varva ner och sova bort det värsta. Vaknade i tid till Melodifestivalen som jag tittade på, och efter det så blev det "Mr Selfridge" på 1an. Tycker det är en rätt trevlig tvserie.
Att mina ätstörningar kommit tillbaka med full kraft är också jävligt jobbigt. Jag är livrädd för att gå upp allt jag gått ner igen... Måste lära mig hantera dem på något sätt. Någon som vet var man ska vända sig? Psykologen jag går hos för min ångestproblematik verkar inte bry sig så mycket om jag ska vara helt ärlig.
Men för att vara lite positiv så kommer här två bilder på mig; den till vänster är tagen i februari 2012 och den till höger i februari 2013. Det skiljer nästan 30kg mellan dem. Jag är så otroligt stolt över vad jag lyckats med.
Att jag älskar djur är inget nytt, när jag gick på låg- och mellanstadiet så hängde jag på en typ 4h-gård här i Huddinge som heter Rådsparken varje dag efter skolan och det var alltid lika svårt att slita sig därifrån för att gå hem och äta middag. Mamma fick ringa dem otaliga gånger och fråga var jag var någonstans eftersom jag inte dykt upp hemma på den avtalade tiden.. Vanligtvis hittades jag i stallet där jag hjälpte till att göra rent hos djuren och ge dem mat. När jag var liten (minns dock inte hur gammal jag var) så hade jag en guldhamster, men även om de är söta så är de rätt tråkiga djur, och dessutom ofta inte särskilt snälla. Min var en grinig jävel, och gillade att bitas. Han fick cancer och vi avlivade honom hos veterinären när han var typ 1,5 år gammal.
Men även om jag umgåtts mycket med djur, och kan nog lite mer om djur än gemene man, så är jag fortfarande ny som kattägare. Jag är inte perfekt, men jag gör mitt bästa för att Sookie ska ha det så bra som det bara går. Har blivit anklagad för att inte kunna ta hand om henne, att jag inte borde ha katt. Av någon som jag ändå räknade som min kompis. Och fan, det gör ont. Jag blev väldigt ledsen.
Och det var väl bara början på det mående som jag känner just nu... Ångesten har kommit krypandes och blivit mer och mer under några dagar och igår hände det lite grejer som gjorde att bägaren rann över. Som tur var så hade jag lite medicin hemma så jag tog dem och fick hjälp att varva ner och sova bort det värsta. Vaknade i tid till Melodifestivalen som jag tittade på, och efter det så blev det "Mr Selfridge" på 1an. Tycker det är en rätt trevlig tvserie.
Att mina ätstörningar kommit tillbaka med full kraft är också jävligt jobbigt. Jag är livrädd för att gå upp allt jag gått ner igen... Måste lära mig hantera dem på något sätt. Någon som vet var man ska vända sig? Psykologen jag går hos för min ångestproblematik verkar inte bry sig så mycket om jag ska vara helt ärlig.
Men för att vara lite positiv så kommer här två bilder på mig; den till vänster är tagen i februari 2012 och den till höger i februari 2013. Det skiljer nästan 30kg mellan dem. Jag är så otroligt stolt över vad jag lyckats med.
Två dagar kvar... Försöker att inte få panik. Ensamheten är vidrig.
RSS Feed